Hemlängtan

En kväll i regn och blåst. Satt i bilen på parkeringen vid Q8 i Värnamo och stirrade tomt ut i mörkret, ut mot E4. Vägen hem. Mot Stockholm. Jag har en fruktansvärd hemlängtan. Jag vill härifrån, Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill inte gå under här, jag vill inte sluta mina dagar här... ensam.

Ni vet...

... när man får en klapp på huvudet, och nån säger, "ryck upp dig, nu kan det bara bli bättre", och man undrar hur fan det är ställt med folk som säger så. När man sitter med - den högst imaginära - revolvermynningen tryckt mot tinningen och är beredd att skjuta skallen av sig, och man får höra, "jamen, så där känner sig nog dom flesta ibland"...

Då är det väldigt lätt att hålla sig för skratt.

Oense

Min pappa och jag kom inte alltid överens. Faktum är att vi under större delen av vårt liv tillsammans ytterst sällan kom överens med varann. Pappa hade oturen att komma in i mitt liv i början av 70-talet, att mötas av en bonusson som var uppvuxen och närd på våld i kombination med alkohol, en bonusson som var van vid att sleva och slafsa i sig makaroner med sked, och som varje dag sneglade över axeln för att vara förberedd på en käftsmäll av en alkis till farsa.

Godnatt

Jag minns att hon sa: “Det regnade då, och det var precis så vi ville ha det…”
Och det är de orden jag hör upprepas, om och om igen, medan jag står nere vid bryggan, intill vattenbrynet.

Norm.alt.

Är jag normal? Är du normal? Vad är normalt? Finns det någonting som är riktigt normalt… egentligen?

Normen, den ändras ständigt, och då menar jag inte enbart över längre tid, utan även från dag till dag. Det är många faktorer som styr vad som anses vara “normen”. Det är umgänget, platsen, situationen; det som anses normalt i ett sällskap kan te sig ytterst onormalt i ett annat sällskap, och det som kan anses vara normalt hemma hos en polare, det är kanske inte fullt så normalt när man sitter i kyrkbänken.

Oftast är det väl vi vuxna som sätter normen, och – kanske utan att tänka så mycket på det – om vi inte är försiktiga, så för vi över vårt tänk till våra barn. Vilket i och för sig är helt okej, så länge våra normer är acceptabla och så länge de inte innefattar hånfullhet och fördomar.

Ni vet ju redan, barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör. Om vi tittar snett på företeelser eller människor vilka vi ser som avvikande och kufiska, då lär våra barn göra detsamma. Och de tar det med sig, till sin värld, och gör det till sin norm… och ger sig på de som avviker.

Mobbar.

Anna har skrivit om det här i sin blogg. Läs och begrunda.

En kuk på fyra bokstäver

Väntan. Den ser ungefär likadan ut, var man än väljer att vänta. Hos frisören, tandläkaren, soc… Ett par gamla tidningar. Vältummade. Korsorden är endast halvhjärtat lösta av någon som saknar tålamod; det blir extra tydligt i väntrummet till psykiatrin på plan 4, där någon klämt in ett “kukhelvete” i en rad för fyra bokstäver.

Rummet är ljust och fint, nästan varmt, men ändå fyllt av ångest. En broschyr ligger under tidningen Land. “Tio handfasta tips på hur du tar livet av dig” lyder rubriken.

 

Jag bläddrar förstrött i broschyren, läser lite om alternativ till rep vid hängning. Stålvajer är inte att rekommendera, då det kan orsaka stor smärta, får jag veta. Ja, det är ju dumt om det gör ont när man gör slut på sig själv.

“Ben…?”

Kuratorn står i dörröppningen intill receptionen. Hon ler sitt mest förstående leende och jag följer henne genom den långa korridoren. En städerska svabbar det blanka, men repiga golvet, samtidigt som hon gnolar på en melodi.

I övrigt är det tyst och stilla omkring oss. Kanske har de flesta patienterna läst broschyren mer ingående än jag. Tänker jag.

Bekännelse

Jag är rädd för spindlar. Nu vet ni. Skulle ta en liten rackare som kröp omkring i soffan, på en av fleeceplädarna, när jag…

… ja, jag fick fanimig gåshud. Och det var inte av välbehag, kan jag meddela. Tror minsann att jag till och med lät höra ett förskräckt “iiiiiihhhhhhh!!!” när jag knep fanskapet.

Man känner sig lite dum efteråt, när man står och stirrar ner i toans virvlande, brusande vatten, och ser krypet sugas iväg. Vad är det att vara rädd för??

Jag har gått emot stora hundar när de visat ansats att vilja komma för nära mig och min hund. Gjort mig stor, gått fram emot dem och morrat dovt och högt. Dumt, kanske – men med gott resultat.

Getingar är inte heller något problem, jag till och med gillar dem. Brukar pilla upp dem ur saftglaset och betrakta dem medan de sitter där på mitt finger och tvättar sig rena, för att sen flyga sin väg. Mot nya saftglas.

Men… spindlar…

Ruskiga saker.

Har DU Hjärnkoll?

Eller har du bara fördomar? Ber du dina barn att titta bort när ni möter en cp-skadad i rullstol? Fnittrar du fortfarande åt “mongon” och “muppar”? Undviker du folk som du hört ska vara lite “deprimerade”?

Du är knappast ensam. Men det är ingen ursäkt för att du fortfarande gör så, för att du fortfarande är så okunnig och full av fördomar.

Om jag är så mycket bättre? Nej, det är jag inte. Jag har fortfarande mina fördomar om andra människor. Idag skrattar jag inte åt mongon och muppar, men jag ser ju ner på vanligt folk; jag tar nästan alltid för givet att Svensson är korkad och obildad, ja… lite efterbliven, så att säga.

Men så är det ju inte. Jag har börjat inse att fler och fler har skaffat sig kunskaper om våra vanligaste diagnoser och sjukdomar, om olika syndrom och funktionsnedsättningar.

Jag brukar lite skämtsamt titulera mig “mupp”. Det upprör ibland, men jag tycker att det är befriande att få skoja om sig själv. Det roar mig att berätta min min diagnos, om Aspergers syndrom, och kalla mig själv för – mupp. Ofta är det till och med positivt; det skapar läge för en mer lättsam diskussion kring ämnet. Och diskussioner, det är just vad vi behöver mer av.

Min autism gör mig inte till efterbliven eller galen eller psykiskt labil. Det vet de flesta av oss. Men ändå finns det de som på fullt allvar tror att vi med liknande diagnoser är tokiga.

Jag har själv drabbats av okunnigheten. Jag har anklagats för att vara psykiskt sjuk, störd, farlig; det har används – och används just nu – emot mig som vapen, och det är ett vapen som, i händerna på en okunnig person, är riktigt farligt. Ett vapen som gör stor skada, inte enbart på mig utan även på mina närmaste.

Jag är inte farlig. De farliga människorna, det är de som fortfarande garvar åt mongon (alla utom Ica-Jerry, förstår – han är ju ett kändis-mongo!), som håller för ögonen på sina barn när de möter en person med cp.

Mupp? Nja… egentligen inte. För även om det ständigt hoppar grodor ur munnen på mig, så gör det mig inte till Kermit.

Läs mer om psykiska sjukdomar & funktionsnedsättningar:

Besök gärna sajten Hjärnkoll och möt både kända och okända människor som talar ut som sina diagnoser. Och missa då inte intervjun med Andreas Öhman, regissören och manusförfattaren till filmen “I rymden finns inga känslor”, eller texten där Kommissarie Winter (Magnus Krepper) berättar om sin svåra tid.

Foto: Hepingting

Till pappa

Där borta vid pilen
har jag lagt min far
Där vilar han tryggt
på den plats han bad

Olle Ljungström – Jag och min far

Där brisen från havet
ger honom fläkt
Där hamnar vi alla till slut
i min släkt

Uppe vid huset
finns tårarna kvar
Som vi har samlat
jag och min far
Märkta av sorgen
av släktens ord
av såren vi ärvde
jag och min far

Våra händer är nötta
av familjens sigill
Av dom som la grunden
för att vi finns till
Cirkeln ska slutas
Det har jag kvar
Vi ska enas i jorden
jag och min far

Cirkeln ska slutas
Det har jag kvar
Vi ska enas i jorden
jag och min far

Vi ska enas i jorden
jag och min far

 

Text & musik: Olle Ljungström (Det Stora Kalaset)

Önskelistan

Jag vill ha ett arbete. (Nästan) vad som helst. Jag vill ha en vanlig, hyfsat fungerande vardag. Jag är inte så kräsen – en vanlig vardag duger bra.

Jag vill vakna tillsammans med min Kärlek. Se henne vakna till när jag smeker hennes kind; se hur hennes ögon yrvakna plirar på mig och ler.

Jag vill kunna träffa min dotter, utan att någon gör allt för att försvåra det. Jag vill kunna ringa och höra hennes röst, säga hej, godmorgon och godnatt.

Jag vill helt enkelt ha ett vanligt, jävla liv! Ska det vara så förbannat svårt att få tillgång till ett sånt?!

Skitsnack

Hur personlig ska man egentligen vara i en blogg? Det är knappast någon ny frågeställning, varken hos mig eller hos andra som bloggar, men det är en fråga som – åtminstone hos mig – ploppar upp, lite då och då.

Jag kan ha svårt för det här med gränser (har jag hört…) och tänker inte alltid på att texten faktiskt når ut… där man minst anar det. Så det gäller att hålla fingrarna i styr, vilket är lättare sagt än gjort.

Nu har jag tillräckligt med vett för att inte hänga ut vem som helst offentligt, det vore respektlöst – det fattar till och med jag. Men när det kommer till mig egen person, då har jag något svårare att hålla tillbaka orden. Jag skriver först och tänker sen, och de tillfällen då jag tänker först och sen skriver – då skriver jag i alla fall som om jag skrivit först och tänkt… sen. Hänger ni med där?

Som att jag tänkte gå och skita nu. Det är kanske ingenting man skriver i sin blogg – och knappt ens i statusfältet på facebook – och när jag tänker efter, så verkar det knasigt att lämna ut sånt.

Men, som sagt… Oavsett om jag tänker efter före eller efter, så kommer det på pränt.

Hoppas att det i slutändan inte kommer surt efter…

Färglöst. Hopplöst?

Varför krackelerar dörren allt mer, varje gång jag öppnar den för att släppa in?

Fan vet. Kanske målar jag i fel färger...?

Nånting om tyskar, kanelbullar, nassar & en gammal skolfröken

Sitta på en filt i gräset. Dra in sommaren genom näsan och blunda. Njuta.

Lyssna. Fåglar. Knappt något brus från trafiken, bara det svagt ploppande ljudet från småfisk som slår nere i vattnet intill bryggan.

Kaffe i termos. Kluck-kluck-kluck. En blandning av colombianska bönor som mixas med sommardoften. En bulle kryddad med kanel och pärlsocker, en smekning på kinden och röken från cigaretten som sakta ringlar sig uppåt i den vindstilla kvällen. Som ren jävla poesi, tänker jag, men kommer inte längre förrän friden plötsligt våldtas av tyska ungar.

Tyskar… Visserligen saknar de naziuniformer, men likt förbannat fortsätter de invadera sina grannar. Men, jag antar att man ska skatta sig lycklig; uniformerna har ersatts av en mer avslappnad klädkod och gasen kommer numera i form av fjärtar orsakade av belåtna, mättade kaggar.

Det är inte så mycket att göra åt dem, de är här och vi får leva med det.

Alltså… Det här skulle inte alls handla om tyskar och jag har väl egentligen ingen åsikt om att de kommer hit och semestrar… Det skulle handla om fridfullhet… om att bara finnas till, om att hitta rätt i tillvaron. Om att hitta rätt tillsammans med den rätta.

Om jag blundar nu, kan jag föreställa mig min gamla skolfröken. Svarta tavlan (som för övrigt var grön, snarare än svart). Kritan som blixtsnabbt for över ytan och ristade in ett stilfullt “Låt stå!”

Så, jag lyder min gamla klassföreståndare och låter det stå här. Man ska inte radera sina tankar, för kanske har de ändå någon slags betydelse, någon form av budskap. Och, om inte annat, så visar det att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Att det vi upplever i ena stunden, snabbt kan förvandlas till en illusion.

Skitsnack. Men det låter ju klokt. Tänker jag…

Brev till pappa

Hej pappa!

Hur har du det? Finns det verkligen en himmel och hur ser den då egentligen ut? Är den så där skimrande gräddvit med drömska ljuseffekter, eller är den helt enkelt bara så där tråkigt matt och vit?

Kanske finns den inte alls. Du vet ju att jag aldrig riktigt trodde på sånt där, på någon gud som övervakade oss, som såg till oss, tog hand om oss. Du vet ju att jag såg religionen som enbart ett verktyg för maktlystna stollar, som förr med framgång lyckades lura stackars människor till hopp, men som i modern tid mer är som… sagoberättelser från en svunnen tid.

Men jag accepterar din tro, jag respekterar din tro, och jag hoppas att din tro för dig till den plats där du finner evig ro, en plats där du i lugn och ro kan slappna av och se tillbaka på resan du gjort genom livet; tiden i barndomen, tiden till sjöss med alla upplevelser och minnen. Vet du hur avundsjuk jag var på dig? På dina minnen från främmande länder, främmande och exotiska hamnar där du lagt till…

Vi kom inte alltid överens, du och jag. Det är väl ingenting att hymla om, eller hur? Vi hade våra duster, men jag vet att du försökte så gott du kunde, och jag vet att du brydde dig om – på ditt vis. Idag, med facit i hand, vet jag att det fanns orsaker till att det kanske var svårare att närma sig mig; mina problem med förändringar var ingenting som varken du eller jag kände till då, och om vi varit medvetna om det kaos som ständigt fanns inom mig under barndomen, så hade vi kanske funkat ihop.

Men… vi funkade på senare år, eller hur? Det blev bättre. Så kände åtminstone jag, även om jag hade väldigt svårt att uttrycka det för dig. Du vet, jag kom inte upp och hälsade på er enbart för att du skulle få skruva bil. Jag kom också för din skull, för att lära känna. På nytt.

Jag hann aldrig säga det till dig, pappa. Jag fegade ur varje gång vi setts och jag skulle hem igen. Men om du kan se mig nu, om du kan höra mina tanka, läsa mitt innersta…

… då vet du nu: Jag älskar dig, pappa.

Vatten

Det är nånting fridfullt med vatten. Ibland kan jag stå på stranden i evigheter. Och bara betrakta skiftningarna i vattnet, i ljuset från kvällssolen. Det är vackert, det är rogivande, ungefär som i barndomens sagoläsning; de där stunderna som var alldeles för få, när de vuxnas annars så hårda röster plötsligt förvandlades till sammetslena toner...

Gyllene sandkorn. Guldblänk. En pytteliten fisk som slår och står för stänk.

Om jag blundar och vågar fastna i det tänk, som sammanfogar mig och vattnet till en gemensam länk, så vadar jag långsamt ut, långt ut. Omfamnas och möter dig innan allting tar slut.

2-samhet

Undrar just hur min mor mår. Just. Nu. Skrattar? Fnittrar hysteriskt? Som om ingenting hänt? Troligen inte, men det är högst troligt att det är masken hon kränger på sig varje morgon; hon håller huvudet högt och dukar kanske till och med åt den Saknade.

- Ägg, älskling?

- Mm... ja tack... löst...

- Juice?

- En liten skvätt, bara...

Så rullar det på. Dag efter dag. Eller? Kanske inte. Men kanske finns de där tankarna, den där dialogen, dagligen i hennes huvud. Van vid tvåsamheten tillsammans med den Saknade, spelar hon sig själv ett spratt och möter varje morgon...

Med. Ett. Skratt.

Om att missa ett viktigt Möte

Jag såg Mötet. I god tid. Girade. Stannade till. Men jag borde ha stannat mitt på vägen. Blockerat.

Spärrat av.
Fördröjt.
Berättat.
Förklarat.
Förlåtit.
Bett om förlåtelse.

 

Men istället satt jag
där,
som förlamad och
oförmögen
att…

… öppna munnen, öppna mig, och visa att jag under alla år faktiskt brytt mig om, att jag tänkt, att jag känt.

Och medan han försvinner i dammolnet bakom mig kommer tårarna i strida strömmar. Salt, svidande vätska, som tillsammans med dammet bildar en stelnande lermask.

Jag plockar försiktigt bort masken. Bit för bit blottas mitt ansikte, och när jag sneglar i backspegeln ser jag honom där, hur tydligt som helst.

Han vinkar. Ler. Tonar ut.

Kanske sa han ändå, “det är okej, jag förstår”…

… till slut.

Rubrik under utredning pga olämpligt innehåll

Jag ligger still. Tyst. Vill inte röra mig, inte röja mig.

Det är någon som går omkring       mitt inlägg; någon som tassar fram, men som då och då        foten i ett ord, som försöker krossa mina tankar med hjälp av fo   lorna

Man går inte säker någonst   .

Rökridå

Tänk att jag visste att det finns nånting positivt med rökningen! Vi är sociala och glada, även om vi ofta ryker ihop.

Och vi följer varann, leende och hand i hand, och inte ens döden kan skilja oss åt.

Vardagsfunderingar

Ibland funderar jag på hur jag kommer att se ut när jag blir äldre. Riktigt gammal. Kommer jag att skrumpna och se ut som ett rynkigt russin i ansiktet? Kommer huden att hänga och flänga längs med armar och kring magen?

Kommer jag att tappa allt hår? Kommer munnens innandöme att påminna mer om någon gammal fornlämning, snarare än tänder? Kommer jag att kunna gå? Kommer jag att ha hörseln i behåll? Kommer jag att sitta och dregla i fönstret på ett boende för dementa, klappandes en snart-nära-döden-gammal katt som är så jävla blind att hon ständigt tar miste på kattlådan och min lunchtallrik?

Och kommer jag kanske att sitta där med tom blick, medan jag låter tandpetaren rensa återstoden av tänderna från gammal kattsand…?

Det är sånt jag funderar på. Ibland.