Bomb-tanten

Varje gång jag rastar byrackan passerar jag PRO:s lokaler. Förr brukade jag kalla dem PLO, för jag såg dem som gamla skinntorra aktivister. Militanta aktivister. Terrorister.

Det var förstår på skoj, för det mest våldsamma de sysslar med är väl att författa insändare… och jaga bort småungar som leker och stojar för högljutt. Tror jag.

En gammal dam klev ut i solen en dag, då jag passerade. Hon var så gammal att byrackan tog miste på damen och det gamla trädet, och han revirmärkte hennes gamla rötter – utan att hon märkte någonting. Troligen beroende på den skyddande barken.

Den gamla damen vankade långsamt gatan upp, med byrackans vätska sipprande från ena benet. Och genom det tunna linnet kunde jag tryggt förvissa mig om att hon i alla fall inte hade tillgång till några bomber.

Vardagsfunderingar

Ibland funderar jag på hur jag kommer att se ut när jag blir äldre. Riktigt gammal. Kommer jag att skrumpna och se ut som ett rynkigt russin i ansiktet? Kommer huden att hänga och flänga längs med armar och kring magen?

Kommer jag att tappa allt hår? Kommer munnens innandöme att påminna mer om någon gammal fornlämning, snarare än tänder? Kommer jag att kunna gå? Kommer jag att ha hörseln i behåll? Kommer jag att sitta och dregla i fönstret på ett boende för dementa, klappandes en snart-nära-döden-gammal katt som är så jävla blind att hon ständigt tar miste på kattlådan och min lunchtallrik?

Och kommer jag kanske att sitta där med tom blick, medan jag låter tandpetaren rensa återstoden av tänderna från gammal kattsand…?

Det är sånt jag funderar på. Ibland.