Sitta på en filt i gräset. Dra in sommaren genom näsan och blunda. Njuta.
Lyssna. Fåglar. Knappt något brus från trafiken, bara det svagt ploppande ljudet från småfisk som slår nere i vattnet intill bryggan.
Kaffe i termos. Kluck-kluck-kluck. En blandning av colombianska bönor som mixas med sommardoften. En bulle kryddad med kanel och pärlsocker, en smekning på kinden och röken från cigaretten som sakta ringlar sig uppåt i den vindstilla kvällen. Som ren jävla poesi, tänker jag, men kommer inte längre förrän friden plötsligt våldtas av tyska ungar.
Tyskar… Visserligen saknar de naziuniformer, men likt förbannat fortsätter de invadera sina grannar. Men, jag antar att man ska skatta sig lycklig; uniformerna har ersatts av en mer avslappnad klädkod och gasen kommer numera i form av fjärtar orsakade av belåtna, mättade kaggar.
Det är inte så mycket att göra åt dem, de är här och vi får leva med det.
Alltså… Det här skulle inte alls handla om tyskar och jag har väl egentligen ingen åsikt om att de kommer hit och semestrar… Det skulle handla om fridfullhet… om att bara finnas till, om att hitta rätt i tillvaron. Om att hitta rätt tillsammans med den rätta.
Om jag blundar nu, kan jag föreställa mig min gamla skolfröken. Svarta tavlan (som för övrigt var grön, snarare än svart). Kritan som blixtsnabbt for över ytan och ristade in ett stilfullt “Låt stå!”
Så, jag lyder min gamla klassföreståndare och låter det stå här. Man ska inte radera sina tankar, för kanske har de ändå någon slags betydelse, någon form av budskap. Och, om inte annat, så visar det att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Att det vi upplever i ena stunden, snabbt kan förvandlas till en illusion.
Skitsnack. Men det låter ju klokt. Tänker jag…
Jag tycker om när himlen är blå. Men den bör inte vara klarblå, inte molnfri. Inte “perfekt”. Jag tycker om när himlen fått sina törnar, när den tufsats till av små moln, gärna vita men också inslag av grått.