Oense

Min pappa och jag kom inte alltid överens. Faktum är att vi under större delen av vårt liv tillsammans ytterst sällan kom överens med varann. Pappa hade oturen att komma in i mitt liv i början av 70-talet, att mötas av en bonusson som var uppvuxen och närd på våld i kombination med alkohol, en bonusson som var van vid att sleva och slafsa i sig makaroner med sked, och som varje dag sneglade över axeln för att vara förberedd på en käftsmäll av en alkis till farsa.

Godnatt

Jag minns att hon sa: “Det regnade då, och det var precis så vi ville ha det…”
Och det är de orden jag hör upprepas, om och om igen, medan jag står nere vid bryggan, intill vattenbrynet.

Bekännelse

Jag är rädd för spindlar. Nu vet ni. Skulle ta en liten rackare som kröp omkring i soffan, på en av fleeceplädarna, när jag…

… ja, jag fick fanimig gåshud. Och det var inte av välbehag, kan jag meddela. Tror minsann att jag till och med lät höra ett förskräckt “iiiiiihhhhhhh!!!” när jag knep fanskapet.

Man känner sig lite dum efteråt, när man står och stirrar ner i toans virvlande, brusande vatten, och ser krypet sugas iväg. Vad är det att vara rädd för??

Jag har gått emot stora hundar när de visat ansats att vilja komma för nära mig och min hund. Gjort mig stor, gått fram emot dem och morrat dovt och högt. Dumt, kanske – men med gott resultat.

Getingar är inte heller något problem, jag till och med gillar dem. Brukar pilla upp dem ur saftglaset och betrakta dem medan de sitter där på mitt finger och tvättar sig rena, för att sen flyga sin väg. Mot nya saftglas.

Men… spindlar…

Ruskiga saker.

Färglöst. Hopplöst?

Varför krackelerar dörren allt mer, varje gång jag öppnar den för att släppa in?

Fan vet. Kanske målar jag i fel färger...?

Glipan

En smal glipa mellan de ljusblå gardinerna. Precis lagom smal, för att få mitt Öga att registrera

varje steg och varje rörelse och varje gest och varje min…

Miner av belåtenhet, av ilska, av trötthet, av uppgivenhet, av glädje, av nyfikenhet, av kåthet

Mitt Öga följer en mjuk form, som liksom svävar en bit ovanför marken, som dansar med lätta steg utmed husväggen, och Ögat följer henne så långt som bara möjligt är…

En smal glipa mellan de ljusblå gardinerna. Precis lagom smal, för att få mitt Öga att registrera… reagera…

Resignera.

Nånting om tyskar, kanelbullar, nassar & en gammal skolfröken

Sitta på en filt i gräset. Dra in sommaren genom näsan och blunda. Njuta.

Lyssna. Fåglar. Knappt något brus från trafiken, bara det svagt ploppande ljudet från småfisk som slår nere i vattnet intill bryggan.

Kaffe i termos. Kluck-kluck-kluck. En blandning av colombianska bönor som mixas med sommardoften. En bulle kryddad med kanel och pärlsocker, en smekning på kinden och röken från cigaretten som sakta ringlar sig uppåt i den vindstilla kvällen. Som ren jävla poesi, tänker jag, men kommer inte längre förrän friden plötsligt våldtas av tyska ungar.

Tyskar… Visserligen saknar de naziuniformer, men likt förbannat fortsätter de invadera sina grannar. Men, jag antar att man ska skatta sig lycklig; uniformerna har ersatts av en mer avslappnad klädkod och gasen kommer numera i form av fjärtar orsakade av belåtna, mättade kaggar.

Det är inte så mycket att göra åt dem, de är här och vi får leva med det.

Alltså… Det här skulle inte alls handla om tyskar och jag har väl egentligen ingen åsikt om att de kommer hit och semestrar… Det skulle handla om fridfullhet… om att bara finnas till, om att hitta rätt i tillvaron. Om att hitta rätt tillsammans med den rätta.

Om jag blundar nu, kan jag föreställa mig min gamla skolfröken. Svarta tavlan (som för övrigt var grön, snarare än svart). Kritan som blixtsnabbt for över ytan och ristade in ett stilfullt “Låt stå!”

Så, jag lyder min gamla klassföreståndare och låter det stå här. Man ska inte radera sina tankar, för kanske har de ändå någon slags betydelse, någon form av budskap. Och, om inte annat, så visar det att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Att det vi upplever i ena stunden, snabbt kan förvandlas till en illusion.

Skitsnack. Men det låter ju klokt. Tänker jag…

Drive-By-Shooting

Knas med elektroniken i bilen gör att den inte alltid startar. Det är nog mer regel än undantag att den inte alls startar.

Men ibland vaknar hon till och jag passar på att ta mig en tur längs ringlande grusvägar; slår av AC:n, öppnar alla fönster, låter alla dofter och stanker välla in i kupén, och jag blund…

Nej, det gör jag förstås inte. Ögonen är vidöppna och registrerar varenda liten detalj i landskapet, varje träd, varje strå av vajande gräs; de sistnämnda liksom bugar sig inför ekipaget när vi sakta glider fram längs med vägen, ackompanjerade av ljudet från gruset som sprätter från regummerade däck.

Lite här och var ligger kor och slöblänger på mig, tuggandes på gud-vet-vad och vi-vill-inte-veta, för att i nästa scen växla till bräkande får som flyr likt skrämda Lambi-rullar vid min blotta uppenbarelse.

Sträcker ut iFånen i det fria och skjuter, och fäller ett gammalt och mycket fallfärdigt ruckel av döende historia…