Skitsnack

Hur personlig ska man egentligen vara i en blogg? Det är knappast någon ny frågeställning, varken hos mig eller hos andra som bloggar, men det är en fråga som – åtminstone hos mig – ploppar upp, lite då och då.

Jag kan ha svårt för det här med gränser (har jag hört…) och tänker inte alltid på att texten faktiskt når ut… där man minst anar det. Så det gäller att hålla fingrarna i styr, vilket är lättare sagt än gjort.

Nu har jag tillräckligt med vett för att inte hänga ut vem som helst offentligt, det vore respektlöst – det fattar till och med jag. Men när det kommer till mig egen person, då har jag något svårare att hålla tillbaka orden. Jag skriver först och tänker sen, och de tillfällen då jag tänker först och sen skriver – då skriver jag i alla fall som om jag skrivit först och tänkt… sen. Hänger ni med där?

Som att jag tänkte gå och skita nu. Det är kanske ingenting man skriver i sin blogg – och knappt ens i statusfältet på facebook – och när jag tänker efter, så verkar det knasigt att lämna ut sånt.

Men, som sagt… Oavsett om jag tänker efter före eller efter, så kommer det på pränt.

Hoppas att det i slutändan inte kommer surt efter…

Nånting om tyskar, kanelbullar, nassar & en gammal skolfröken

Sitta på en filt i gräset. Dra in sommaren genom näsan och blunda. Njuta.

Lyssna. Fåglar. Knappt något brus från trafiken, bara det svagt ploppande ljudet från småfisk som slår nere i vattnet intill bryggan.

Kaffe i termos. Kluck-kluck-kluck. En blandning av colombianska bönor som mixas med sommardoften. En bulle kryddad med kanel och pärlsocker, en smekning på kinden och röken från cigaretten som sakta ringlar sig uppåt i den vindstilla kvällen. Som ren jävla poesi, tänker jag, men kommer inte längre förrän friden plötsligt våldtas av tyska ungar.

Tyskar… Visserligen saknar de naziuniformer, men likt förbannat fortsätter de invadera sina grannar. Men, jag antar att man ska skatta sig lycklig; uniformerna har ersatts av en mer avslappnad klädkod och gasen kommer numera i form av fjärtar orsakade av belåtna, mättade kaggar.

Det är inte så mycket att göra åt dem, de är här och vi får leva med det.

Alltså… Det här skulle inte alls handla om tyskar och jag har väl egentligen ingen åsikt om att de kommer hit och semestrar… Det skulle handla om fridfullhet… om att bara finnas till, om att hitta rätt i tillvaron. Om att hitta rätt tillsammans med den rätta.

Om jag blundar nu, kan jag föreställa mig min gamla skolfröken. Svarta tavlan (som för övrigt var grön, snarare än svart). Kritan som blixtsnabbt for över ytan och ristade in ett stilfullt “Låt stå!”

Så, jag lyder min gamla klassföreståndare och låter det stå här. Man ska inte radera sina tankar, för kanske har de ändå någon slags betydelse, någon form av budskap. Och, om inte annat, så visar det att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Att det vi upplever i ena stunden, snabbt kan förvandlas till en illusion.

Skitsnack. Men det låter ju klokt. Tänker jag…

Drive-By-Shooting

Knas med elektroniken i bilen gör att den inte alltid startar. Det är nog mer regel än undantag att den inte alls startar.

Men ibland vaknar hon till och jag passar på att ta mig en tur längs ringlande grusvägar; slår av AC:n, öppnar alla fönster, låter alla dofter och stanker välla in i kupén, och jag blund…

Nej, det gör jag förstås inte. Ögonen är vidöppna och registrerar varenda liten detalj i landskapet, varje träd, varje strå av vajande gräs; de sistnämnda liksom bugar sig inför ekipaget när vi sakta glider fram längs med vägen, ackompanjerade av ljudet från gruset som sprätter från regummerade däck.

Lite här och var ligger kor och slöblänger på mig, tuggandes på gud-vet-vad och vi-vill-inte-veta, för att i nästa scen växla till bräkande får som flyr likt skrämda Lambi-rullar vid min blotta uppenbarelse.

Sträcker ut iFånen i det fria och skjuter, och fäller ett gammalt och mycket fallfärdigt ruckel av döende historia…