Vatten

Det är nånting fridfullt med vatten. Ibland kan jag stå på stranden i evigheter. Och bara betrakta skiftningarna i vattnet, i ljuset från kvällssolen. Det är vackert, det är rogivande, ungefär som i barndomens sagoläsning; de där stunderna som var alldeles för få, när de vuxnas annars så hårda röster plötsligt förvandlades till sammetslena toner...

Gyllene sandkorn. Guldblänk. En pytteliten fisk som slår och står för stänk.

Om jag blundar och vågar fastna i det tänk, som sammanfogar mig och vattnet till en gemensam länk, så vadar jag långsamt ut, långt ut. Omfamnas och möter dig innan allting tar slut.

Drive-By-Shooting

Knas med elektroniken i bilen gör att den inte alltid startar. Det är nog mer regel än undantag att den inte alls startar.

Men ibland vaknar hon till och jag passar på att ta mig en tur längs ringlande grusvägar; slår av AC:n, öppnar alla fönster, låter alla dofter och stanker välla in i kupén, och jag blund…

Nej, det gör jag förstås inte. Ögonen är vidöppna och registrerar varenda liten detalj i landskapet, varje träd, varje strå av vajande gräs; de sistnämnda liksom bugar sig inför ekipaget när vi sakta glider fram längs med vägen, ackompanjerade av ljudet från gruset som sprätter från regummerade däck.

Lite här och var ligger kor och slöblänger på mig, tuggandes på gud-vet-vad och vi-vill-inte-veta, för att i nästa scen växla till bräkande får som flyr likt skrämda Lambi-rullar vid min blotta uppenbarelse.

Sträcker ut iFånen i det fria och skjuter, och fäller ett gammalt och mycket fallfärdigt ruckel av döende historia…