Ni vet...

... när man får en klapp på huvudet, och nån säger, "ryck upp dig, nu kan det bara bli bättre", och man undrar hur fan det är ställt med folk som säger så. När man sitter med - den högst imaginära - revolvermynningen tryckt mot tinningen och är beredd att skjuta skallen av sig, och man får höra, "jamen, så där känner sig nog dom flesta ibland"...

Då är det väldigt lätt att hålla sig för skratt.

Köttsörja serverad i Saab

Framför mig låg en lastbil med släp. Öppet släp. Stenbumlingar och jord, som hoppade och studsade i takt med P3-musiken. Satt och funderade på vad som skulle hända om en av de där gigantiska stenbumlingarna studsade av släpet och landade på... säg, mitt tak?

Hur skulle det se ut? eller, hur skulle jag se ut...? Kanske som den billiga halva-priset-fläskkarrén som jag hittat strax innan jag satte mig i bilen. En köttsörja med inslag av benflisor? Ja, inte helt otroligt.

Jag körde om. Jag passerade ett antal ton med metall och sten, i ögonvrån skymtade jag föraren och jag kom på mig själv med att le triumferande, och jag tänkte, den här gången klarade jag mig, och jag tryckte gaspedalen i botten och såg lastbilen sakta men säkert försvinna, tills den knappt skymtade som en liten, liten mörk prick i backspegeln.

Jag vill springa genom regniga dagar med dig, pappa

Det regnar här idag, pappa. Sitter och lyssnar till ljudet av förbipasserande bilar och drömmer mig bort. Långt bort. Tänker på dig. Ofta. Minns. Och regnet får mig att minnas dofterna från gräset och träden, buskarna som piskade i ansiktet när vi raskt promenerade genom skogen, från stugan ner till viken... till båten.

Jag minns hur jag försökte hålla någorlunda jämna steg med dig, men du gick alldeles för fort. Så jag fick småspringa efter dig. Minns du? Vi skulle fiska och jag ville hellre sitta i soffan i stugan och rita eller läsa Agent X9. Jag ville inte fiska. Jag ville inte följa med. Jag tyckte inte om regnet.

Idag ångrar jag att jag ens kände så, tänkte så. Jag ångrar alla stunder vi inte fick tillsammans, bara för att jag trilskades och jävlades med dig. Bara för att jag hade så svårt att acceptera dig. Fan, jag kan verkligen hata mig själv för de tankarna.

Men jag visste inte bättre - okej? Jag fattade inte. Det var så mycket jag inte förstod. Jag förstod nog inte att du egentligen bara ville väl, att du ville ha en son som du kunde dela dina intressen med. Någon som du kunde sitta ned tillsammans med för att dela dina berättelser från tiden till sjöss...

Jag ser knappt vad jag skriver nu, så... jag får kanske återkomma. Senare. Jag tänker på dig idag, pappa. Även om du inte är här hos oss, så finns du i mina tankar. Särskilt idag, på din dag. Din födelsedag.

Grattis, älskade pappa! Jag saknar dig så jävla mycket.

<< rewind

Elementärt, min kära pappa

Jag befinner mig långt ifrån pappas hemtrakter. Men ändå känns det så nära. Som om vi står här tillsammans och betraktar den svindlande utsikten...

Vattnet. Det var pappas element, tänker jag och blundar när vinden kastar sig över mig och smeker mitt ansikte. Luften är mitt element, jag delade aldrig pappas förtjusning för vatten. Jag minns turerna i den lilla plastbåten med utombordaren på fyra hästkrafter, den som så ofta vägrade starta. Och medan pappa slet med startsnöret låg jag i fören, framåtlutad, och stirrade ner i det mörka vattnet, i det mörkgrå djupet. Det var inte förtjusning jag kände, det var respekt och... ja, rädsla.

Oense

Min pappa och jag kom inte alltid överens. Faktum är att vi under större delen av vårt liv tillsammans ytterst sällan kom överens med varann. Pappa hade oturen att komma in i mitt liv i början av 70-talet, att mötas av en bonusson som var uppvuxen och närd på våld i kombination med alkohol, en bonusson som var van vid att sleva och slafsa i sig makaroner med sked, och som varje dag sneglade över axeln för att vara förberedd på en käftsmäll av en alkis till farsa.

Godnatt

Jag minns att hon sa: “Det regnade då, och det var precis så vi ville ha det…”
Och det är de orden jag hör upprepas, om och om igen, medan jag står nere vid bryggan, intill vattenbrynet.

En kuk på fyra bokstäver

Väntan. Den ser ungefär likadan ut, var man än väljer att vänta. Hos frisören, tandläkaren, soc… Ett par gamla tidningar. Vältummade. Korsorden är endast halvhjärtat lösta av någon som saknar tålamod; det blir extra tydligt i väntrummet till psykiatrin på plan 4, där någon klämt in ett “kukhelvete” i en rad för fyra bokstäver.

Rummet är ljust och fint, nästan varmt, men ändå fyllt av ångest. En broschyr ligger under tidningen Land. “Tio handfasta tips på hur du tar livet av dig” lyder rubriken.

 

Jag bläddrar förstrött i broschyren, läser lite om alternativ till rep vid hängning. Stålvajer är inte att rekommendera, då det kan orsaka stor smärta, får jag veta. Ja, det är ju dumt om det gör ont när man gör slut på sig själv.

“Ben…?”

Kuratorn står i dörröppningen intill receptionen. Hon ler sitt mest förstående leende och jag följer henne genom den långa korridoren. En städerska svabbar det blanka, men repiga golvet, samtidigt som hon gnolar på en melodi.

I övrigt är det tyst och stilla omkring oss. Kanske har de flesta patienterna läst broschyren mer ingående än jag. Tänker jag.

Till pappa

Där borta vid pilen
har jag lagt min far
Där vilar han tryggt
på den plats han bad

Olle Ljungström – Jag och min far

Där brisen från havet
ger honom fläkt
Där hamnar vi alla till slut
i min släkt

Uppe vid huset
finns tårarna kvar
Som vi har samlat
jag och min far
Märkta av sorgen
av släktens ord
av såren vi ärvde
jag och min far

Våra händer är nötta
av familjens sigill
Av dom som la grunden
för att vi finns till
Cirkeln ska slutas
Det har jag kvar
Vi ska enas i jorden
jag och min far

Cirkeln ska slutas
Det har jag kvar
Vi ska enas i jorden
jag och min far

Vi ska enas i jorden
jag och min far

 

Text & musik: Olle Ljungström (Det Stora Kalaset)

Brev till pappa

Hej pappa!

Hur har du det? Finns det verkligen en himmel och hur ser den då egentligen ut? Är den så där skimrande gräddvit med drömska ljuseffekter, eller är den helt enkelt bara så där tråkigt matt och vit?

Kanske finns den inte alls. Du vet ju att jag aldrig riktigt trodde på sånt där, på någon gud som övervakade oss, som såg till oss, tog hand om oss. Du vet ju att jag såg religionen som enbart ett verktyg för maktlystna stollar, som förr med framgång lyckades lura stackars människor till hopp, men som i modern tid mer är som… sagoberättelser från en svunnen tid.

Men jag accepterar din tro, jag respekterar din tro, och jag hoppas att din tro för dig till den plats där du finner evig ro, en plats där du i lugn och ro kan slappna av och se tillbaka på resan du gjort genom livet; tiden i barndomen, tiden till sjöss med alla upplevelser och minnen. Vet du hur avundsjuk jag var på dig? På dina minnen från främmande länder, främmande och exotiska hamnar där du lagt till…

Vi kom inte alltid överens, du och jag. Det är väl ingenting att hymla om, eller hur? Vi hade våra duster, men jag vet att du försökte så gott du kunde, och jag vet att du brydde dig om – på ditt vis. Idag, med facit i hand, vet jag att det fanns orsaker till att det kanske var svårare att närma sig mig; mina problem med förändringar var ingenting som varken du eller jag kände till då, och om vi varit medvetna om det kaos som ständigt fanns inom mig under barndomen, så hade vi kanske funkat ihop.

Men… vi funkade på senare år, eller hur? Det blev bättre. Så kände åtminstone jag, även om jag hade väldigt svårt att uttrycka det för dig. Du vet, jag kom inte upp och hälsade på er enbart för att du skulle få skruva bil. Jag kom också för din skull, för att lära känna. På nytt.

Jag hann aldrig säga det till dig, pappa. Jag fegade ur varje gång vi setts och jag skulle hem igen. Men om du kan se mig nu, om du kan höra mina tanka, läsa mitt innersta…

… då vet du nu: Jag älskar dig, pappa.

2-samhet

Undrar just hur min mor mår. Just. Nu. Skrattar? Fnittrar hysteriskt? Som om ingenting hänt? Troligen inte, men det är högst troligt att det är masken hon kränger på sig varje morgon; hon håller huvudet högt och dukar kanske till och med åt den Saknade.

- Ägg, älskling?

- Mm... ja tack... löst...

- Juice?

- En liten skvätt, bara...

Så rullar det på. Dag efter dag. Eller? Kanske inte. Men kanske finns de där tankarna, den där dialogen, dagligen i hennes huvud. Van vid tvåsamheten tillsammans med den Saknade, spelar hon sig själv ett spratt och möter varje morgon...

Med. Ett. Skratt.

Om att missa ett viktigt Möte

Jag såg Mötet. I god tid. Girade. Stannade till. Men jag borde ha stannat mitt på vägen. Blockerat.

Spärrat av.
Fördröjt.
Berättat.
Förklarat.
Förlåtit.
Bett om förlåtelse.

 

Men istället satt jag
där,
som förlamad och
oförmögen
att…

… öppna munnen, öppna mig, och visa att jag under alla år faktiskt brytt mig om, att jag tänkt, att jag känt.

Och medan han försvinner i dammolnet bakom mig kommer tårarna i strida strömmar. Salt, svidande vätska, som tillsammans med dammet bildar en stelnande lermask.

Jag plockar försiktigt bort masken. Bit för bit blottas mitt ansikte, och när jag sneglar i backspegeln ser jag honom där, hur tydligt som helst.

Han vinkar. Ler. Tonar ut.

Kanske sa han ändå, “det är okej, jag förstår”…

… till slut.

grannkärringens dödssång

tar gitarren. strängarna gnäller i solen. kvider. gnyr.
               min röst smälter i värmen och rinner ned på balkongens golv

droppar ned i granntantens kaffemugg
och hon börjar skråla
högt
i falsett
                                    falskt men hjärtligt
en sommarvisa fylld av lovsång och superlativ
hon skvimper kaffe och smittar sina balkongkaffeskvallrande medsystrar
                och snart sjunger de i kör, unisont, alla i falsett, de blir som tokiga
                             någon gör en piruett på räckets kant
             halkar och faller tungt mot asfalt och säker död
                        sprattlar lustigt i en blodröd pöl


"lever hon?"
"nej, det är bara dödsryckningar."
"säkert?"
"ja, för fan"
"men hon ler ju!"
"hon dog lycklig. hon dog med en sång."
"å fan."
"ja. verkligen."