Hur har du det? Finns det verkligen en himmel och hur ser den då egentligen ut? Är den så där skimrande gräddvit med drömska ljuseffekter, eller är den helt enkelt bara så där tråkigt matt och vit?
Kanske finns den inte alls. Du vet ju att jag aldrig riktigt trodde på sånt där, på någon gud som övervakade oss, som såg till oss, tog hand om oss. Du vet ju att jag såg religionen som enbart ett verktyg för maktlystna stollar, som förr med framgång lyckades lura stackars människor till hopp, men som i modern tid mer är som… sagoberättelser från en svunnen tid.
Men jag accepterar din tro, jag respekterar din tro, och jag hoppas att din tro för dig till den plats där du finner evig ro, en plats där du i lugn och ro kan slappna av och se tillbaka på resan du gjort genom livet; tiden i barndomen, tiden till sjöss med alla upplevelser och minnen. Vet du hur avundsjuk jag var på dig? På dina minnen från främmande länder, främmande och exotiska hamnar där du lagt till…
Vi kom inte alltid överens, du och jag. Det är väl ingenting att hymla om, eller hur? Vi hade våra duster, men jag vet att du försökte så gott du kunde, och jag vet att du brydde dig om – på ditt vis. Idag, med facit i hand, vet jag att det fanns orsaker till att det kanske var svårare att närma sig mig; mina problem med förändringar var ingenting som varken du eller jag kände till då, och om vi varit medvetna om det kaos som ständigt fanns inom mig under barndomen, så hade vi kanske funkat ihop.
Men… vi funkade på senare år, eller hur? Det blev bättre. Så kände åtminstone jag, även om jag hade väldigt svårt att uttrycka det för dig. Du vet, jag kom inte upp och hälsade på er enbart för att du skulle få skruva bil. Jag kom också för din skull, för att lära känna. På nytt.
Jag hann aldrig säga det till dig, pappa. Jag fegade ur varje gång vi setts och jag skulle hem igen. Men om du kan se mig nu, om du kan höra mina tanka, läsa mitt innersta…
… då vet du nu: Jag älskar dig, pappa.