18 augusti, 2011

Bekännelse

Jag är rädd för spindlar. Nu vet ni. Skulle ta en liten rackare som kröp omkring i soffan, på en av fleeceplädarna, när jag…

… ja, jag fick fanimig gåshud. Och det var inte av välbehag, kan jag meddela. Tror minsann att jag till och med lät höra ett förskräckt “iiiiiihhhhhhh!!!” när jag knep fanskapet. Spindel.

Man känner sig lite dum efteråt, när man står och stirrar ner i toans virvlande, brusande vatten, och ser krypet sugas iväg. Vad är det att vara rädd för??

Jag har gått emot stora hundar när de visat ansats att vilja komma för nära mig och min hund. Gjort mig stor, gått fram emot dem och morrat dovt och högt. Dumt, kanske – men med gott resultat.

Getingar är inte heller något problem, jag till och med gillar dem. Brukar pilla upp dem ur saftglaset och betrakta dem medan de sitter där på mitt finger och tvättar sig rena, för att sen flyga sin väg. Mot nya saftglas.

Men… spindlar

Ruskiga saker.