Välregisserad vanföreställning

Jag är social som fan. För det har jag ofta fått höra av min omgivning. Jag pratar och lyssnar och skrattar.

Jag kan dra dåliga vitsar och vända och vrida på ord, jag kan snacka om högt och om lågt, jag kan vräka ur mig lustigheter i samma takt som en auktionsförrättare kränger dyrbara antikviteter.

Ja. Jag är social. Som bara fan.

Det är inte så svårt, för jag kan rollen nu, utan och innan; jag kan rabbla flosklerna i sömnen, både framlänges och baklänges, och jag har hyfsad koll på de rätta fraserna att baka in mellan ord och leenden. Jag vet att det inte alltid är så lämpligt att säga precis som det är, att säga sanningar, och jag idag ganska god koll på vad som är passande eller opassande.

För det mesta, i alla fall. Det är inte alltid det fungerar. Ibland glömmer jag bort mig och råkar leverera en tanke eller två i ljudformat; en obehaglig sanning som tar sig igenom filtret och tycks studsa mellan väggar och tak under något som känns som en evighet, innan den når sitt mål.

Ja, ibland blir det fel, helt enkelt, men det är så man lär sig, det är av misstagen man lär sig, som det så vackert heter, och till nästa gång vet man - förhoppningsvis – att en tanke kan vara fel att förmedla, oavsett hur ärlig och uppriktig den än må vara.

I det sociala spelet säger man de rätta sakerna, ler de rätta leendena, nickar instämmande (även om man inte instämmer), skrattar på de rätta ställena och ger fan i att tänka högt. Ja, man är helt enkelt social. Som fan.

Efter en social sammankomst är jag utmattad. Uttorkad. När jag kommer hem från en tillställning rusar jag in på muggen och spyr upp överblivna floskler och ytligt skitsnack. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten, gnider och gnuggar med frottéhandduken för att bli av med det där påklistrade leendet, och rapar slutligen upp eventuella rester av kallprat.

Föreställningen är slut. Inga applådåskor, inga stående ovationer, men att se ridån falla är belöning nog.

Jag är osocial. Som fan.

korri-dåren

Röster. Lågmälda, nästan viskande, läcker ut genom millimetersmala springor från stängda dörrar med viktiga titlar på skyltar av grå metall.

Papper prasslar, tangenter klickar, väggklockor tickar, fingertoppar kliar, naglar bits, hjärtan bultar och svettpärlor droppar; en efter en rinner de nerför pannan, längs med näsryggen, och faller ner i ett rastlöst hoppande knä och bildar en allt större fläck.

Det hummas och mumlas och huvuden nickar och vickar och läggs på sned; pannor rynkas i djupa veck och kisande ögon granskar och mäter och gissar och bedömer, och fläcken på knät kryper neråt och bildar en pöl runt oroligt stampande fötter.

Röster. Högljudda, nästan skriande, kastar sig ut genom vidöppna dörrar och vinddraget kommer papper att lyfta från skrivbord och de flyger likt svalor genom rum och korridor.

Papper prasslar och torkar och gnuggar och pölen på golvet sugs upp och samlas i en hopknycklad tuss som far i en båge och landar i en papperskorg.

Där ligger jag, i botten av korgen, i sällskap av anteckningar och kolapapper och gamla tuggummin och bananskal och…

”Ben?”
”Mm… ja?”
”Hade du somnat??”
”Nej då! Hahaha, inte alls, bara lite trött…”

Röster. Lågmälda, nästan viskande, läcker ut genom millimetersmala springor från stängda dörrar med viktiga titlar på skyltar av grå metall.

Vi går in på rummet och jag sjunker ner i stolen och gnuggar tröttheten ur ögonen. Mina fingrar snuddar snabbt vid pannan, den är torr och mitt knä är nästan orörligt och kuratorn börjar prata och hennes röst rinner utmed golvet, in under springan under dörren och ut i korridoren, för att leta upp nya öron.

Närmande

Jag brukar ofta titta på den här bilden. Du står där, ser så lycklig ut, så hoppfull, förväntansfull. Så oskyldig och oskuldsfull. Vi hade just flyttat, långt... långt, och vi skulle börja om. På nytt. Du och jag och vår nya familj.

Det är du och jag. Familj. Framtid. Hopp. Jag ville ge dig allt det där... trygghet, en framtid där du och jag fick växa och formas tillsammans. Jag ville se dig växa upp, utvecklas; jag ville vara din pappa och din bästa vän, din mentor och din egen retsticka. Jag ville vara allt för dig.

Jag försökte. På alla sätt och vis. Men misslyckades. Det gjorde ont och en dag kanske jag får chansen att berätta för dig, varför det gick så fel och varför jag inte fick vara så nära som jag ville. Kanske får jag berätta vad jag kände och vad jag känner. Jag hoppas det.

Jag älskar den här bilden på dig. Du strålar. Du är full av liv. Lek. Bus. Och jag vill fortfarande ge dig allt det där jag hittills inte fått chansen att ge dig. Jag tänker inte svika dig; jag har lovat dig en ny framtid, jag har lovat dig närhet och trygghet, och jag tänker ge dig det.

Det är mycket som är osäkert just nu, älskade du... Det är mycket som jag inte vet, men jag lovar dig att jag aldrig ska släppa taget om dig, och snart... snart... ska jag finnas närmare dig.

Du. Jag. Vi. En familj.