13 mars, 2015

Välregisserad vanföreställning



Jag är social som fan. För det har jag ofta fått höra av min omgivning. Jag pratar och lyssnar och skrattar.

Jag kan dra dåliga vitsar och vända och vrida på ord, jag kan snacka om högt och om lågt, jag kan vräka ur mig lustigheter i samma takt som en auktionsförrättare kränger dyrbara antikviteter.

Ja. Jag är social. Som bara fan.

Det är inte så svårt, för jag kan rollen nu, utan och innan; jag kan rabbla flosklerna i sömnen, både framlänges och baklänges, och jag har hyfsad koll på de rätta fraserna att baka in mellan ord och leenden. Jag vet att det inte alltid är så lämpligt att säga precis som det är, att säga sanningar, och jag idag ganska god koll på vad som är passande eller opassande.

För det mesta, i alla fall. Det är inte alltid det fungerar. Ibland glömmer jag bort mig och råkar leverera en tanke eller två i ljudformat; en obehaglig sanning som tar sig igenom filtret och tycks studsa mellan väggar och tak under något som känns som en evighet, innan den når sitt mål.

Ja, ibland blir det fel, helt enkelt, men det är så man lär sig, det är av misstagen man lär sig, som det så vackert heter, och till nästa gång vet man - förhoppningsvis – att en tanke kan vara fel att förmedla, oavsett hur ärlig och uppriktig den än må vara.

I det sociala spelet säger man de rätta sakerna, ler de rätta leendena, nickar instämmande (även om man inte instämmer), skrattar på de rätta ställena och ger fan i att tänka högt. Ja, man är helt enkelt social. Som fan.

Efter en social sammankomst är jag utmattad. Uttorkad. När jag kommer hem från en tillställning rusar jag in på muggen och spyr upp överblivna floskler och ytligt skitsnack. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten, gnider och gnuggar med frottéhandduken för att bli av med det där påklistrade leendet, och rapar slutligen upp eventuella rester av kallprat.

Föreställningen är slut. Inga applådåskor, inga stående ovationer, men att se ridån falla är belöning nog.

Jag är osocial. Som fan.