12 mars, 2015

korri-dåren



Röster. Lågmälda, nästan viskande, läcker ut genom millimetersmala springor från stängda dörrar med viktiga titlar på skyltar av grå metall.

Papper prasslar, tangenter klickar, väggklockor tickar, fingertoppar kliar, naglar bits, hjärtan bultar och svettpärlor droppar; en efter en rinner de nerför pannan, längs med näsryggen, och faller ner i ett rastlöst hoppande knä och bildar en allt större fläck.

Det hummas och mumlas och huvuden nickar och vickar och läggs på sned; pannor rynkas i djupa veck och kisande ögon granskar och mäter och gissar och bedömer, och fläcken på knät kryper neråt och bildar en pöl runt oroligt stampande fötter.

Röster. Högljudda, nästan skriande, kastar sig ut genom vidöppna dörrar och vinddraget kommer papper att lyfta från skrivbord och de flyger likt svalor genom rum och korridor.

Papper prasslar och torkar och gnuggar och pölen på golvet sugs upp och samlas i en hopknycklad tuss som far i en båge och landar i en papperskorg.

Där ligger jag, i botten av korgen, i sällskap av anteckningar och kolapapper och gamla tuggummin och bananskal och…

”Ben?”
”Mm… ja?”
”Hade du somnat??”
”Nej då! Hahaha, inte alls, bara lite trött…”


Röster. Lågmälda, nästan viskande, läcker ut genom millimetersmala springor från stängda dörrar med viktiga titlar på skyltar av grå metall.

Vi går in på rummet och jag sjunker ner i stolen och gnuggar tröttheten ur ögonen. Mina fingrar snuddar snabbt vid pannan, den är torr och mitt knä är nästan orörligt och kuratorn börjar prata och hennes röst rinner utmed golvet, in under springan under dörren och ut i korridoren, för att leta upp nya öron.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar