02 september, 2012

Söndag, satans söndag

När jag var liten var söndagar bland det värsta jag visste. För söndagar innebar dag före skoldag. Dag före magont. Dag före ångest. Dag före nu-får-jag-en-jävla-massa-stryk-igen.

Så jag kröp ihop under täcket och försvann in i en annan värld, en värld långt, långt borta och avlägsen alla krav och måsten, alla glåpord och slag. Det var en bra värld. En så mycket vackrare värld, så mycket mer fridfull och trivsam än verkligheten. Och om jag blundade riktigt hårt, så kunde jag försvinna in i min egen värld, för alltid.

Tänkte jag.
Trodde jag.

Men likt förbannat befinner jag mig än idag i samma jävla galna verklighet. Solen står utanför altandörren och dunkar uppfordrande på glaset, som om hon hade eld i arslet. Hon vill in. Hon vill värma, ropar hon genom glaset. Men jag vet bättre, jag vet att hon innerst inne bara vill lura mig ut i verkligheten för att bränna mig. Jag går inte på den lätta, jag har varit med förr.

Under täcket slocknar solen och bjuder mig tillbaka in i en sval och behaglig värld. Där finns ingen ångest. Där finns ingen magsmärta. Där finns ingen som jagar mig. Där finns bara jag och mina tankar. Jag blundar. Hårt. Koncentrerar mig så mycket jag bara kan.

Väntar. Väntar...

Vet inte vad jag egentligen väntar på, att någon jävla Stargate ska uppenbara sig och låta mig kliva vidare? Blundar så hårt att ögonen brister ut i blodsprängda tårar, och i samma stund exploderar glaset till altandörren och solen tränger sig in, och innan jag vet ordet av lyfter hon täcket av mig och bär mig ut i det skarpa dagsljuset.