Det regnar här idag, pappa. Sitter och lyssnar till ljudet av förbipasserande bilar och drömmer mig bort. Långt bort. Tänker på dig. Ofta. Minns. Och regnet får mig att minnas dofterna från gräset och träden, buskarna som piskade i ansiktet när vi raskt promenerade genom skogen, från stugan ner till viken... till båten.
Jag minns hur jag försökte hålla någorlunda jämna steg med dig, men du gick alldeles för fort. Så jag fick småspringa efter dig. Minns du? Vi skulle fiska och jag ville hellre sitta i soffan i stugan och rita eller läsa Agent X9. Jag ville inte fiska. Jag ville inte följa med. Jag tyckte inte om regnet.
Idag ångrar jag att jag ens kände så, tänkte så. Jag ångrar alla stunder vi inte fick tillsammans, bara för att jag trilskades och jävlades med dig. Bara för att jag hade så svårt att acceptera dig. Fan, jag kan verkligen hata mig själv för de tankarna.
Men jag visste inte bättre - okej? Jag fattade inte. Det var så mycket jag inte förstod. Jag förstod nog inte att du egentligen bara ville väl, att du ville ha en son som du kunde dela dina intressen med. Någon som du kunde sitta ned tillsammans med för att dela dina berättelser från tiden till sjöss...
Jag ser knappt vad jag skriver nu, så... jag får kanske återkomma. Senare. Jag tänker på dig idag, pappa. Även om du inte är här hos oss, så finns du i mina tankar. Särskilt idag, på din dag. Din födelsedag.
Grattis, älskade pappa! Jag saknar dig så jävla mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar