Sjunger lika bra som Jerry Williams

Under en tid var jag Jerry Williams. Jag stod framför spegeln och mimade till en gammal vinyl med Jerry. Det var särskilt två låtar som jag gillade: Keep On och Fa-fa-fa. Och jag sjöng och grimaserade, jag var Jerry the King och jag ägde scenen, jag ägde publiken.

Till en dag då mina föräldrar plötsligt stod i dörröppningen till mitt rum och deras gapskratt överröstade musiken och min sång och jag stod där med min mikrofon och fastnade mitt i en grimas och jag vill bara sjunka genom golvet och försvinna.

Rummet snurrade, skratten ekade och Jerry smet skamsen ut genom dörren och han återkom inte på flera veckor. 


Många år senare kom jag att stå i en bar på Sveavägen i Stockholm. Det var en tidig kväll och bakom disken stod ägaren till baren - Jerry Williams. Och jag berättade om incidenten, om Spegelgiget, och Jerry glodde på mig och kisade med ögonen.


Och sen garvade han. Det aset.




[Ur "Pojken som inte kunde se sin spegelbild"]