04 mars, 2012

Återspegling

Min spegelbild var en bra vän. Han lyssnade artigt utan att avbryta mig. Han var glad när jag var glad, ledsen när jag var ledsen – och han fanns alltid där. Han svek mig aldrig, så där som verklighetens vänner brukade göra.

Vi spelade roller tillsammans. Teater. Min spegelbild lärde mig att använda ansiktet, att spela med miner; han lärde mig hur jag skulle visa glädje, skratt, sura miner, ilska, förvåning, fasa. Det var sånt som var bra att känna till ute i verkligheten.


Problemet var att, även om han kunde lära mig de olika uttrycken, så fanns det saker som han inte kunde lära ut. Jag var tvungen att själv lära mig att hantera uttrycken. Det var upp till mig att lära mig när ett uttryck passade och när ett annat var mindre passande; det låg på mig att lära mig hur länge jag skulle skratta, i vilket tonläge jag skulle skratta och i vilken situation ett visst skratt var lämpligt eller ej.





[Ur "Pojken som inte kunde se sin spegelbild"]