01 september, 2011

It Ain’t Over Till the Fat Cat Sings

vagen

Zelda heter hon. Min ena katt. När hon tycker att nivån på torrfodret sjunkit alldeles för mycket i skålarna, då börjar hon låta. Pipa. Högt. Hela tiden.

Hon följer varje steg jag tar, glor på mig, låter, och om jag sätter mig ner för att visa henne att det inte alls funkar, då slår hon sig ner någonstans där jag inte kan missa henne, och så sitter hon där och psykar mig.

Det är lite komiskt när hon sätter sig på vågen för att jävlas med mig. Som om hon vill visa mig att, “Titta här, husse! Jag har gått ner 3 gram! Fattaru?!? TRE GRAM!!”

Och jag går på det. Varje gång.