04 november, 2009

Helvetet På Jorden vaktades av en drake

I det grå, regntyngda vädret kunde jag skönja konturerna av skolans byggnader. De kunde ha varit betongkolosser, härjade av väder och vind, med söndervittrade väggar, vilket hade förstärkt bilden av Helvetet På Jorden, men ingen av byggnaderna nådde högre än en våning och de var uppförda i trä.

Trots det gav de ett ytterst hotfullt intryck och jag stannade - som jag alltid gjorde - upp och betraktade och avvaktade. Rösternas styrka från skolgården avgjorde min fortsatta väg; om sorlet var högt innebar det att risken att möta någon antagonist var stor, och jag kunde antingen vänta in skolklockans morgonsignal och sen smita in i sista stund, eller så tog jag en extra lov runt området och gick in från baksidan av byggnaden. Det senare alternativet gav mig dessutom möjligheten att få vara ensam med mina tankar en stund, och alla dessa stunder var att betrakta som bonusstunder.

Jag var bra på att urskilja rösterna från skolgården. Det var nödvändigt, en fråga om överlevnad. Om jag klev in i fel ögonblick och mötte fel sällskap kunde det innebära Döden. Eller… nåja, jag överdriver förstås, men det var inget jag gärna ville råka ut för i onödan. Det krävdes inte många glåpord och slag för att få mig att lägga benen på ryggen och rusa hem i gråt.

Den här gången valde jag Omvägen. Det var vägen förbi och runt hela området, och med regnet piskande i ansiktet drog jag i rask takt vidare. Klockan tickade allt närmare inringning och jag kände hur det som vanligt knöt sig i magen. Andningen blev allt tyngre ju närmare klassrummet jag kom.

Silhuetten av en gigantisk drake tornade upp sig framför mig. En gul och rödbrun och skitig historia i något slags glasfibermaterial och… ja, vad det nu kunde vara. Den stod där och glodde på mig med sin målade, döda blick och jag ökade takten.

Andas. In. Ut. In-ut-in-ut-in-ut… in-ut. Trots att jag var ensam var det någon som slog mig i magen; oron och ångesten pucklade på mig och jag andades allt häftigare. Panikandning.

Ljudet från skolans klocka ljöd och fick hela luften att vibrera. Rämna. Falla i bitar. Den närmast svarta himlen sprack upp och en glimt av solen sköt genom ångestångan och träffade mig i ögonen.

Jag blev som vanligt sist in i klassrummet. Inte bra; det var bra att vara sen, att glida in bland den övriga skocken, men att vara sist och ensam in var som att bada i strålkastarljus. Och att be om trubbel.

Alla vände sig om och tittade på mig. Någon log. Någon skrattade. Några var uttryckslösa. Någon flinade och jag visste att det där förbannade flinet innebar att jag skulle få springa så fort det ringde ut för rast.

Lektionen fortskred och medan röster mumlade, papper prasslade, pennor tuggades, händer sträcktes och suddgummin gnuggades, så blundade jag och låtsades att solen sken och min stol var en filt och när jag sprang, så var det för vattnets svalka och inte för att fly.

DN Insidan: “Snart kan Niklas gå i skolan igen”