Jag minns skoltiden som en enda lång jävla - plåga. Magont. Ångest. Känslan av att inte passa in, att hela tiden liksom befinna sig utanför den där gemenskapen som för klasskamraterna tycktes så naturlig.
Jag skolkade. Det var skönt att slippa skolan, att få andas, att få tid för mig själv och mina tankar. I min värld existerade ingen mobbning, i min värld slapp jag springa, i min värld slapp jag att ständigt se mig över axeln.
I min värld var jag kung. Kung över mina tankar.
Läs: DN Insidan om unga skolvägrare.
Igenkänning igenkänning igenkänning igenkänning osv, ad nauseam och in absurdum och mer än så. Bläk. Noterade särskilt lilla rutan om hur mycket skolvägran som har sin grund i bristande anpassning och förståelse för bokstavsberikade barn. Jämrars vad ont det gör än idag.
SvaraRaderaOm du ids nån gång kan du läsa om kopplingen mellan begreppet classroom trauma och bokstäver i "Gender issues and ADHD" eller som fristående kapitel du kan googla fram, tror jag.
Usch ja, det är sånt man inte glömmer, som man får leva med. Ska kolla upp det där via Guurgle :-)
SvaraRadera