Dialog med byrackan

- Jag vill inte ha spaghetti idag igen!
- Men nu blir det spaghetti.
- Jag vill ha carbonara, annars vill jag inte ha nån jävla spaghetti!
- Vad åt du innan du kom till mig??
- Uhhh… hmmm… min egen skit?
- Just så, ja! Vill du återgå till din gamla kost?
- Fan vet om det skulle vara så mycket värre…
- OK, ät din skit då!
- DU KAN INTE GÖRA SÅ HÄR MOT MIG!! JAG ÄR HUUUUND! JAG RINGER JORDBRUKSVERKET!!!
- … och säger vadå?
- Uuhhh… vet inte. Jag kan ju inte prata!
- Precis! Och jag kan då alltså inte höra dig… Seså! Ät din spaghetti nu!
- Hmm… Ja, husse. Tack, snälla husse… Tack som fan, snälla goa fina huss…
- Håll käften och ät.
- Voff..?

ganska sjukt

byrackan: “jag vill ut! nu!”
jag: “du får vänta, det regnar.”
byrackan: “då skiter jag inne. jag MÅSTE bajsa. nu!”
jag: “ser det ut som om jag bryr mig?”
byrackan: “fan. om jag suger av dig, då?”
jag: “för helv… du är ju tamigfan sjuk! det är SJUKT, fattaru!!”
byrackan: “sjukt… men skönt.”
jag: “vi går ut. nu.”
byrackan: “trodde väl det.”

dog shit

byrackan sätter mynningen till hagelbrakaren mot tinningen på mig. “jag behöver skita, nu går vi”, mumlar han.

jag uppskattar verkligen att han är tydlig och rak i kommunikationen med mig, att han går rakt på sak istället för att gnälla och sen skita på golvet.

panelhund

den sitter på panelen. i bilen. nickar i takt med varje gupp.



ibland skakar den på huvudet och garvar hånfullt; ett gnäggande skratt som hos en häst som rökt för många Prince.



me like. min sambo avskyr den.