En konstig prick

Varje morgon går en man förbi vårt hus. Han har keps och täckjacka. Det sägs att han kommer någonstans ifrån det forna Jugoslavien. Eller nåt. Han pratar inte ett ord svenska, men hälsar glatt och vinkar och viftar och gestikulerar och orerar.

Jag har försökt kommunicera med honom ett par gånger, men har gett upp och gör nu samma sak som de flesta andra i byn - jag gömmer mig tills dess att han passerat förbi. Särskilt när jag har hunden med mig, för hunden tycker att mannen beter sig konstigt och reser ragg och börjar skälla.

Så vi står där i skuggorna och betraktar den märkligen mannen, låter honom passera förbi, och när vi är riktigt säkra kliver vi fram. Hunden sniffar efter de spår som mannen lämnat efter sig, sen lyfter han på benet och skvätter lite.

Jag ser ryggtavlan på mannen försvinna bortåt gatan och det sista jag ser av honom är hans röda keps som lyser som en liten röd prick.

Det händer att jag felbedömer och springer rakt in i famnen på Mannen med Täckjackan. Det finns tillfällen då jag plötsligt finner mig stående mitt framför honom; vi står där och glor på varandra och jag ser hur hans ansikte spricker upp i ett stort jävla leende och orden fullkomligen sprutar ur hans mun.

Han pratar och skrattar och gestikulerar. Jag har svårt att klura ut på vilket språk han pratar, men då och då hörs ett “fint väder” eller “mycket fint” och han ler stort mot hunden och hunden reser ragg och skäller och jag ler tillbaka och säger någonting i stil med, “ja, jäklar, vilket fint väder vi har, men nu måste vi gå vidare”.

Mannen med Täckjackan brukar stå kvar och prata när vi skyndar bort över ängen. Han fortsätter att gestiklera och skratta och vinka och jag hör någonting om vädret igen.

På tryggt avstånd vänder jag mig om och ser honom strosa vidare nerför gatan. Han försvinner bakom backens krön och det sista jag ser av honom är hans röda keps, en röd prick.

En röd prick. En konstig prick. Tänker jag.

Jag undrar vad Mannen med Täckjackan tänker när han går där. Kanske suckar han trött, skakar på huvudet och skrockar för sig själv: “Vilken jävla konstig prick han är, den där… jag måste se till att ha bättre koll, så jag inte stöter på honom igen.”

Det är inte alls omöjligt.

Andra bloggar om: gemenskap, främlingskap, grannar, språk, osocialt, utanförskap, relationer