26 augusti, 2011

Oense

Min pappa och jag kom inte alltid överens. Faktum är att vi under större delen av vårt liv tillsammans ytterst sällan kom överens med varann. Pappa hade oturen att komma in i mitt liv i början av 70-talet, att mötas av en bonusson som var uppvuxen och närd på våld i kombination med alkohol, en bonusson som var van vid att sleva och slafsa i sig makaroner med sked, och som varje dag sneglade över axeln för att vara förberedd på en käftsmäll av en alkis till farsa.
pappa

Min nya pappa var ingen alkis. Han var en solbränd, mörk man som gjort otaliga resor världen runt, som legat till sjöss på olika fartyg, som sett och upplevt allt. Det var spännande, tyckte jag. Förstås.


Men pappa visade sig även ha en annan sida; han kom från ett prästhem där vett och etikett styrde i vardagen, och plötsligt stod jag inför en massa påhitt om att äta och uppföra mig korrekt. Det var i sig inget fel, men det gick överstyr och för en liten kille på knappt tio år blev de plötsliga förändringarna och kraven rena mardrömmen.


Nej, vi drog aldrig jämt under mina barndom, och inte heller under tonåren. Och när den klassiska “revolten” kom, tog jag mitt pick och pack och lämnade familjehemmet.


Det är sånt som upptar mina tankar när jag “pratar” med pappa. Försöker förklara och försäkra, att om vi bara hade fått lite mer tid med varann…

… så hade vi nog förstått. Varann. Bägge två.