26 augusti, 2011

Godnatt

IMG_1000001276
Jag minns att hon sa: “Det regnade då, och det var precis så vi ville ha det…”
Och det är de orden jag hör upprepas, om och om igen, medan jag står nere vid bryggan, intill vattenbrynet.



“… precis så vi ville ha det”. Orden rullar över vattnets yta, utan att minsta krusning syns. Och när jag lyfter blicken och kisar mot den skogsklädda andra-sidan-vyn, tycker jag mig se konturen av en eka som sakta glider fram i vattnet. Långt därute, bortom bryggan och bortom Orden och bortom mina tankar. Utom. Räckhåll.


Inbillning. För allt jag hör är regnets piskande mot vattnet. Blundar och försöker höra årorna slå mot ekans sidor, fastän jag vet hur petig han var, hur viktigt det var att ro, i lugn och ro, utan att slå i kanterna, utan att vattnet stänkte kring bladen.


En mygga får mig att titta upp igen. Den sitter på min hand. Alldeles stilla. Jag betraktar den medan det sticker till och ser hur den fylls av blod. Jag ger och den tar tacksamt emot.


Regnet avtar, men myggorna blir fler omkring mig. Det blir ingen mer föda, jag behöver själv mitt blod. För värmen. Orken. För överlevnaden.


“Pappa… jag kommer tillbaka. I morgon. Okej…?”


Jag vet inte om han hör mig. Om han lyssnar. Kanske är han alldeles utmattad efter Den Stora Ceremonin, uttröttad efter att ha lyssnat på inlärda floskler, uttråkad av konstlade Jag-är-så-ledsen-jag-förståååår-precis-hur-det-känns-fraser.


Jag går. Utan att gråta. Det är alldeles tomt inom mig. Kanske tömde jag tårförrådet fullständigt under gårdagen, och dagarna innan dess? Har de försvunnit för gott nu? Har jag förvandlats till det där kallhamrade monstret som… Nej, där kommer den. En tår. Eller är det kanske regnet? Ett stänk från ett träd?

Vänder därifrån med någonting fuktigt i ögonvrån. Jag har sagt godnatt. I morgon tar jag farväl.