Vattnet. Det var pappas element, tänker jag och blundar när vinden kastar sig över mig och smeker mitt ansikte. Luften är mitt element, jag delade aldrig pappas förtjusning för vatten. Jag minns turerna i den lilla plastbåten med utombordaren på fyra hästkrafter, den som så ofta vägrade starta. Och medan pappa slet med startsnöret låg jag i fören, framåtlutad, och stirrade ner i det mörka vattnet, i det mörkgrå djupet. Det var inte förtjusning jag kände, det var respekt och... ja, rädsla.
Jag skrapar med med foten i marken där jag nu står. Jorden tittar fram under grästuvan. Jord. Tänder en cigarett och drar ett djupt bloss medan jag ser på cigarettändarens flämtande låga. Eld. Som snabbt slocknar av en vindpust. Luft. Lyfter blicken och ser ut över sjön. Vatten.
Jord, luft, eld och vatten. De fyra elementen är med mig - och pappa. Vi står där, tysta, och betraktar. Begrundar. Förundras.
- Vågar du hoppa? frågar pappa.
- Nää... Jag vågar inte.
- Man måste våga, vet du... annars kommer man ingenstans.
- Jag har inte det modet, jag vågar inte...
- Allt du behöver göra... är att blunda... sluta tänka... och sen falla fritt. Enkelt!
- Fan, jag vågar inte!
- Du röker! Du vågar riskera livet varje dag, men inte hoppa?? Hur går det ihop?
- Fan vet...
- Svär inte.
- Okej. Förlåt.
- Så du stannar här?
- Ja... En stund till. Jag har lite kvar. Det finns lite liv kvar.
Plötsligt känner jag mig väldigt ensam. Mer ensam än vanligt. Och vinden tilltar och sliter tag i träd och buskar. Jag tar några steg framåt och tittar ner. Det är långt ner till vattnet. Alldeles för långt och det snurrar till i skallen.
Nej, jag kan inte hoppa. Vågar inte hoppa. Vill inte hoppa. Jag har lite liv kvar. Jag har Kärleken och Framtiden och Hoppet; en Kärlek som ger mig Hopp om Framtid, som får mig att kliva tillbaka och vända mig om och...
... återvända...
... hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar