25 juli, 2011

Vatten


Det är nånting fridfullt med vatten. Ibland kan jag stå på stranden i evigheter. Och bara betrakta skiftningarna i vattnet, i ljuset från kvällssolen. Det är vackert, det är rogivande, ungefär som i barndomens sagoläsning; de där stunderna som var alldeles för få, när de vuxnas annars så hårda röster plötsligt förvandlades till sammetslena toner...

Gyllene sandkorn. Guldblänk. En pytteliten fisk som slår och står för stänk.

Om jag blundar och vågar fastna i det tänk, som sammanfogar mig och vattnet till en gemensam länk, så vadar jag långsamt ut, långt ut. Omfamnas och möter dig innan allting tar slut.