27 oktober, 2009

i höstmörkret är alla tankar grå

ljusare väder, var det nån som sa. jo, tjenare italienare! regnet har upphört men det grå diset hänger fortfarande som ett tak över huvudet.

vi vandrade omkring i diset igår, byrackan och jag. jag lyfte huvudet mot den betonggrå himlen och smakade på höstregnet, medan byrackan lyfte ett ben och lät den rykande strålen strila över sprucken bark.

blundade. tittade upp igen. blundade. öppnade ögonen, kisade mot den ljusa punkten från toppen av stolpen.

blundade igen, och när jag öppnade luckorna var himlen ytterligare en nyans mörkare.

vi gick i sakta mak längs vägens kant, en man och hans hund, och i den grådisiga eftermiddagen klev jag rakt in i en gammal skollovsmatiné

träklackar klapprade mot blöt, skitig asfalt och regnet tilltog i styrka och en späd och högljudd pojkröst kastade sin röst mot tolvvåningshusens väggar, där den studsande ekade “Voooooolooooodjaaaaaa!!”

och matinén övergick i nån farsliknande poetisk Majakovskijsörja, ackompanjerad av små pojkar med nedsmutsade ansikten som med gälla stämmor jagade oss längs gatan…

vi stannade inte förrän utanför dörren. jag såg på byrackan och han såg på mig. sen tittade han bort och jag öppnade dörren och vi lämnade matinéfilmen bakom oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar